måndag 11 mars 2013

Hur har du mage?

Lev nu
Jag har funderat så mycket på något jag läste i en bok i veckan. Det stod det att en väldigt många kvinnor, ända från förpuberteten upp till 60-årsåldern, upplevde att de la ångest och sitt dåligt mående i sina kroppar. De dämpade med mat och hade ångest för sin kropp. När de mådde skit tog de en chokladbit, och sen tyckte de att deras kropp var äcklig. Gud vad jag känner igen mig i det tankesättet. Att allt kommer bli bra, och jag kommer att bli lyckligare - Bara jag blir av med den här jävla magen. Magen. Magen. Magen. Att bli av med magen har varit en återkommande tanke år ut och år in. Både i smala och tjocka perioder. Magen. Bara magen försvann.

Varför jag lägger min ångest och min taskiga självkänsla i min kropp?  Varför äter jag när jag egentligen vill bli av med vikt? Varför dämpar jag med sött när jag blir arg/ledsen/stressad/trött/ensam eller rastlös? Hur gör man för att börja gilla sig själv igen? Hur kan man tycka om en sargad, ärrad, ganska tjock, vetedegsmjuk mage?

Min mage. Vad har den varit med om? Den har varit med om tre graviditeter på 15 år. 3 underbara ungar har den burit med bravur. Den första kom till världen med ett urakut kejsarsnitt där skalpellen delade mina magmuskler från höft till höft. Det var bråttom. Graviditet två och tre har båda varit planerade snitt. Men ändå. Så snart min stackars mage har börjat återhämta sig (det tar ungefär 5 år för alla nervtrådar att läka ihop) har det varit dags igen. Ärren, bristningarna och skinnets struktur är verkligen tecken på storverk. På kamp om liv och död. Om mina barn. Hur kan det vara så fult?

Jag bestämde mig för några månader sedan att börja gilla min kropp. Jag bestämde mig för att dyrka den. Tacka den varje morgon för att den tar mig ur sängen, för att den går stark genom hela dagen. För att den sliter på gymet. För att den är mitt tempel och den är värd kärlek i massor. Inte bara av andra. Utav mig själv. Jag har bokstavligen pratat med min mage varje dag. Masserat den med havtornsolja, tackat den.

I dag när jag kom ur duschen på friskis såg jag mig själv i spegel och hann tänka Hej fina mage, det börjar arta sig - innan jag automatiskt tänkte något annat, som jag brukade.

Det börjar hända saker även i mitt inre. Träningen ger resultat på fysiken såklart. På hur mycket jag orkar lyfta eller hur långt jag orkar springa. Men det börjar också ge resultat på mitt inre. Jag börjar gilla mig själv. Till och med min mage. Herre gud - det är inte en dag för tidigt. Jag tänker leva nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar