tisdag 28 maj 2013

Fri

För snart två år sedan tog jag min sista cigg. Sedan dess har jag varit nikotinfri. Jag började resan med hjälp av Champix, en medicin som lindrar röksuget när det sätter in. Jag åt champix i 8 veckor, sen var det över. Trodde jag. Den första tiden var verkligen enkel (och då var den det värsta helvetet någonsin) om jag jämför med det som kom sedan. Jag hade ingen aning om att jag hanterade så många känslor med en cigg. Glädje, sorg, ilska, sug, rastlöshet, stress - alla känslor du kan tänka dig - tände jag en cigarett på. Jag kan ärligt säga, att jag hittat mig själv igen, utan nikotinet. Jag kan ärligt säga att det tog två år att bli fri. För jag har varit tvungen att känna. Inte röka. Och nu - Känna. Inte äta.

Jag är lika stolt över min sluta-röka-resa, som jag är över min börja-träna-resa. De var båda en sann utmaning för mig. Och jag är lika chockad att jag klarat dem båda två. Det trodde jag aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle klara att sluta att röka. Jag trodde aldrig att jag skulle träna som jag gör idag. Allt är möjligt. Allt.

Jag hade en vän en gång. Hen tyckte inte att min sluta-röka-bedrft var något värt, eftersom jag hade tagit hjälp av läkemedel. Hen tyckte inte att man kunde slå sig för bröstet när man inte "gjort det själv". Att jag liksom var falsk och inte sann - eller något? Lustigt. Eller hur. Som om någon annan känt mina känslor. Som om någon annan gjort de val jag gjort.

Varje gång jag ville tända en cigg, var det jag som valde något annat. Tro mig. Det hade varit mycket enklare att bara röka i stället. Som de allra flesta rökare gör.

Hur som helst. Jag är fri.

Brutal mensvärk ikväll. Det blir vila och lite mörk choklad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar