fredag 2 augusti 2013

The winner takes it all

Varm sommarkväll. Tyst hemma, alla fixar med sitt. Norah bygger och konstruerar (i papper och kartong), Johan är i sin verkstad och snidar, Wille läser och Jag bara är. Axel, han är ute och campar med farmor och farfar.

Det är 26 grader och mitt kaffe är svart och hett. Jag är fortfarande skakig efter dagens WOD (Work out of the day). Trots att det är flera timmar sedan passet var över. Jag kan inte fatta att jag gjorde det. Men jag gjorde det. Det är inte så mycket själva prestationen, som det faktum att jag ens åkte dig. Att jag utsatte mig, att jag klarade av det. Att jag vågade.

Vanligtvis vet man ju inget om morgondagens WOD, men att vi skulle löpa denna fredag har jag vetat sedan i tisdags. Så sedan i tisdags har jag diskuterat med min monkey om att hitta ursäkter att inte dyka upp: Det är ju pinsamt. Du är för långsam. Du orkar inte springa så långt. Det är inte gååå ni ska göra. Ni ska springa. Du är så tung. Det är så varmt. Du måste nog jobba över. GÖR DET INTE! Alla andra är sååå snabba. De kommer att skratta år dig. Det går inte. Bla, bla, bla -  Har apan tjattjat i mitt öra. Och jag har, mitt löfte troget, frågat apan: Okej. Men OM det skulle gå - hur skulle det kunna se ut då? Svaret blir alltid i min favör: Du kan göra så gott du kan. Om man inte orkar springa kan man väl lunka? Ingen kommer att skratta, alla kommer att peppa. Det är varmt, men luften är hög. Du är starkare än någonsin, det kommer att gå bra. Kom igen nu för fan! 

Så. Jag drog iväg på kvällens CrossFit. En engelsk mile skulle avklaras så snabbt som möjligt. Vet ni hur lång en engelsk mile är? Lite mer än 4x400 meter. 400 meter är långt. Galet långt. 800 meter är grymt. Och då har du hälften kvar. Löpstjärnan i vårt  team sprang in på 6 minuter blankt. Jag var nära döden 5 minuter efter honom och kom in på 11.23. Det var superjobbigt. Jag var livrädd innan. Nervös så jag mådde illa. Ångest! Vilken seger det var att komma i mål. Med hejjarop och applåder. Ryggdunk och en och annan svettig kram. Jag kom sist. Men. Jag kände mig som en segrare. Och Coach Carlström ropade i målgång: DU VANN ALEXANDRA! 

Och nu kan jag ägna hela hösten åt att slå mitt personbästa.


7 kommentarer:

  1. Fantastiskt bra jobbat! Heja!!!! 💪👍👍💋❤

    SvaraRadera
  2. Tack! Jag är strålande glad :)

    SvaraRadera
  3. Yesss!! Du strålar ju bara!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nina Löperskan. Jag ska övervinna min springrädsla och göra som du - flyga fram!

      Radera
  4. Grymt!!! Jag blir glad i hela kroppen. Heja! Vilken fin ny design du har på bloggen dessutom.

    SvaraRadera
  5. Tack för pepp och tack för att du är en inspiration. Angående designen så gillade jag målflaggan i ögonvrån :)

    SvaraRadera