fredag 13 september 2013

Slutet gott



Christina längst till höger i Svart. Min springängel!


Första gången vi skulle springa tillsammans på CrossFit Kristianstad var jag så nervös att jag mådde illa. Jag stod nästan inte ut med tanken på att utsätta mig för en löprunda i offentligheten, med ett helt gäng atleter, på tid. Hela vägen till träningen - till och med när jag knöt på mig skorna, till och med när vi sprang iväg på löparbanan - tänkte jag - jag gör inte det här. Men jag gjorde det. Då var det 1 Mile som avverkades. Jag är fortfarande stolt över mig själv att jag gjorde det.

Och visst. I kväll var det  fortfarande lite läskigt. Men lagom läskigt. Långt ifrån den härdsmälta jag genomlevde sist. Jag kände mig ganska ok. Visst. Idrottsplanen var full av fotbollspelare, en 110-meters löperska sprang med höga knän i ytterbana (och det mina vänner - var h ö g a knän..) och vi var ett helt gäng, varav flera är grymma löpare, som skulle springa tillsammans. Det är inte precis det man naturligt skulle dras till en fredagskväll. Men ändå.

Inte en enda gång, tänkte jag, att jag inte ville springa. Jag tänkte kanske att det skulle vara skönt när det var över, men jag längtade faktiskt också efter att få springa. Kan du tänka dig? Jag längtade faktiskt efter att få springa. Med den känslan drog jag och 10 crossfitkamrater i väg på 1200 meter resa i kväll. Och precis som sist - bar deras hejjarrop mig den sista biten. Det och att Christina mötte mig. Som hon alltid gör.

Fan vilken bra dag det blev till slut.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar