söndag 20 oktober 2013

Tillsammans är man aldrig ensam

När man påbörjar en helt ny resa i sitt liv är det lätt att känna sig ensam.

Resan är ju individuell och den är högst personlig. Hur grymt bra man än har det i gruppen, i teamet, i familjen, bland sina vänner - så är man ensam om den här typen av livsstilsförändring. Den kommer inifrån. Upplevelserna är svåra att dela. Många av dem är obeskrivbara.

Dessutom händer det saker i sinnet och i kroppen som man knappt kan berätta för folk (som att man ser bättre och kan sluta med glasögon, sedan man slutade med sockret eller att man upplever eufori av att slita halvt ihjäl sig med en skivstång, eller att man faktiskt behöver gå ner 25 kilo i vikt). Man är liksom rädd att någon ska tro att man är galen.

Jag har haft ett stort behov av att bolla med någon, prata av mig, berätta vad jag upplever och resonera , men det har varit svårt. Vännerna jag har skaffat mig genom träningen, känner inte Alexandra privat och vet inget om var jag kommer ifrån. Vännerna sedan gammalt känner inte mitt nya liv. De har sett ryck av detta slaget förut, och tror nog att jag snart är tillbaka i min soffa igen. Med min choklad. Och mina extra kilon, med min problematik och med mitt stressätande, tröstätande. Precis som jag alltid varit. Kollegorna på jobbet känner mig som affärschef, ledare och jobbarkompis (med ständig träningsvärk som alltid krånglar med matbeställningarna när vi är på konferens). Min J är där förstås. Men det är annorlunda.

Det finns bara en som känner mig och som varit med i hela min resa. Som mötte mig innan, som gav mig en kompass, som trodde på mig, som visade mig vägen och som har gjort det själv. Som vet vad jag går igenom. När man har en sådan vän betyder det allt.

Tack Lisa. För att du finns.


2 kommentarer:

  1. Tack själv finaste Alex. Du är den modigaste jag känner. Jag är så glad att vi hittade varandra.

    SvaraRadera