tisdag 17 december 2013

Ärligt talat.

I kväll slog det mig hur många gånger jag gett upp. När något varit obekvämt, jobbigt, gjort ont eller varit skrämmande har jag gett upp. Valt den enkla vägen. Lurat mig själv. Inte bara i träningssammanhang, men särskilt i träningssammanhang. Och särskilt kopplat till min vikt och mitt ätande. Ni anar inte hur jag har vägrat att vara ärlig med mig själv. Det är slut med det nu. Jag vill vara ärlig med mig själv. Jag är värd det.

Så i kväll. När jag ganska tidigt in i WOD:en förstod att jag kanske lastat stången för tungt, att det skulle  betyda att jag antingen behövde:

1) lasta av.
2) ge upp.
3) stå ut med smärtan och genomföra.

Jag blev så jävla arg. På mig själv, på stången, på att det var så galet jobbigt. Jag kände tårarna välla upp. Men bara en sekund. För sen bestämde jag mig för att det skulle få göra ont (Inte ont, ont.  Missförstå mig inte!) och att jag skulle genomföra. Jag fick bestämma mig för att klockan inte var viktigt i kväll utan att hur många och hur tungt, var viktigare än hur snabbt.

Och sen. Med Coach Carlström vid min sida. Och med mina vänner som slöt upp. Bästa, starka M som räknade och till och med gjorde situps bredvid mig. Som lovade att hon skulle stanna tills jag var klar. Det är ju helt fantastiskt. På så sätt genomförde jag. Tiden var kass, med jag vann ändå. Jag hade aldrig, aldrig klarat det utan dem. Utan min Box. Det är det som är CrossFit.

Workout of the day på CrossFit Kristianstad:
5 rounds, for time:
15 Power clean (30 kilo för mig)
30 situps

Om det var jobbigt? Ja.
Om det gjorde ont? Ja. Överallt.
Om det var underbart? Ja när det hela var över.
Om jag vill göra de det igen? Ja. Tveklöst.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar