fredag 29 augusti 2014

I love my Nishiki

Träffade sjukgymnasten idag. Hon blev lite ilsken på mig. Jag älskade henne. Rakt på sak och inget fluff. Rejäl, stark crossfit-människa. Två diskbråck själv, hon visste vad jag gick igenom. För det är nog inget att hymla med längre. Det är ingen som inte tror att det inte är ett diskbråck. Det är nog ett diskbråck.

Hur som helst. Sjukgymnast-Sandra undrade om jag trodde att en sårskorpa som pillades bort och pillades bort skulle läka såret? Hon frågade om jag hade lyssnat på kroppen dagen efter mina egenkomponerade rehabsessioner? Och vad kroppen i så fall sagt till mig mitt i natten när jag vaknat med molande värk och tårar i ögonen? Hur som helst. I got the point. Nu har jag lovat att lyssna på de små nyanserna. Jag har lovat att inte gå i ytterläge, jag har lovat att inte belasta mina kotor i svank eller framåtböj. Jag har lovat att inte lyfta, tänja, squatta, pressa, hoppa. Jag har lovat att fortsätta göra McKenzie  exercise, mina övningar från Hållbar Hållning och jag har lovat att promenera mycket och långt. Simma går bra. Cykla är utmärkt.

Så. Sagt och gjort. Utan cykel inget cyklande. Rörelse är livet. Kommer ni håg känslan av ny cykel? Den är detsamma 30 år senare.

Jag är nykär. 

1 kommentar:

  1. Ord och inga visor! Keep up och cykla på! Kramen!

    SvaraRadera