lördag 13 september 2014

Reality check

Träffade sjukgymnast-Sandra igår. Hon gillar inte att jag tränar som jag gör. Hon gillar inte att jag frestar kroppen med hantlerodd, plankor, drakar eller FLR´s. Hon sa; "Om du fortsätter såhär kommer du snart att skada dig ännu mer. Du kommer att ha en väg tillbaka som är MYCKET längre än den du har just nu. Om du inte taggar ner kommer du aldrig mer att kunna lyfta och aldrig mer att träna CrossFit. Det kanske du inte kan ändå."

Det kanske du inte kan ändå.

Det var där min hjärna kokade över. Och tro mig. För två år sedan hade jag omfamnat det faktum att någon sa att jag inte borde träna. Jag letade ursäkter som bekräftade mitt soffliggarliv. Jag trodde att hoppa var något man inte borde göra, att springa var något för 20-åringar och att styrketräning var att lyfta något lätt 40 gånger.

Sen mötte jag Jonas Carlström som såg frågande på mig när jag sa att jag inte kunde hoppa. -Är du skadad på något sätt? Frågade han. -Nej. Svarade jag. Bara det nog inte är så bra för mig att hoppa. Jag är ju så tung.  -Alltså, du är en fullt frisk 40-åring, det är bara att hoppa. Sa Carlström. Och jag hoppade. Det är det bästa som finns. Att hoppa högt. Att våga hoppa ännu högre. Tack Jonas för att du utmanade mig.

Om Sjukgymanst-Sandra hade sagt samma mening till mig då, för två år sedan - hade jag lagt mig raklång och aldrig rest mig upp. Nu kokade jag över. Missförstå mig inte, för jag lyssnade. Lyssnade utan att gå i diskussion. Hörde hennes lektion om buktande diskar, om rupterade diskar, om om operationer och om att fresta nerven om och om igen. Det är andra gången hon håller det här brandtalet för mig. Jag lyssnade. Jag hör vad hon säger. Jag har för bråttom. Jag behöver ha tålamod.

Men jag kokade. Och jag bestämde mig där och då för att jag ska göra det här på rätt sätt. Och när jag är tillbaka - ska jag lyfta tyngre, springa snabbare och hoppa högre än jag någonsin gjort förut. För jag tänker komma tillbaka. Men jag behövde en reality check igen. Och jag behövde gråta. För jag grät floder igår. Det fanns inget slut på tårarna. Riktig fulgråt. Som blev fingråt, som blev tomrum. Som blev jävlarannamma.

I dag skriver jag min plan för den närmsta månadens rörelse. Jag får gå, cykla och crawla. Jag tänker lita på mig själv när det kommer till att hitta det som funkar för mig. Jag tänker ta råd av någon som Annie Thorisdottir (fittest woman on earth, som drabbades av diskbråck för några år sedan) och jag tänker yoga mig frisk. Och jag tänker gå. Gå, gå och gå. Cykla, cykla och cykla.





Snart tillbaka 

1 mil genom vattenriket i morse.
Om man inte kan hoppa, springa eller lyfta. Då får man gå.

1 kommentar:

  1. Jag är med dej i anden. Det vet du.
    Hjärta och kram och en jefla massa sisu!!!!

    SvaraRadera