måndag 22 september 2014

Stå på huvudet!

Om det är något jag lärt mig den här tiden så är det att leka mer. Är det något som CrossFit lärt mig så är det att våga. Våga testa. Utmana och göra det omöjliga. Jag behöver inte kunna något perfekt. Det är ok. Jag kan hjula! Jag kan hänga i en stång. Jag kan gå upp i handstående. Jag kan springa och hoppa. Jag kan till och med stå på huvudet. Inte perfekt. Men jag kan. Och jag vågar. Leka. Och göra fel. Allt är bättre än inget. Någonting är bättre än ingenting.

Inte minst inom yogan så har jag känt att det är så förbjudet att inte vara perfekt. Det heter alltid att "yoga är för alla" och att "det handlar inte om att vara vig" men säg mig den yogaposter som inte har en omöjlig asana i fokus. Jag har hindrats i min yoga efter som yogan självt skrämt mig att allt måste vara felfritt. Felfritt, i rätt ordning, med perfekt hållning, andning, kroppslås, blick. Åh. För mycket och för krångligt har yogan varit för mig. Inget skratt, ingen lek. Bara allvar. Och det är ju inte yoga. Inte på långa vägar.

Den första yogalärare jag mötte var väldigt noga med att allt skulle vara perfekt. Jag vet att många ÄLSKADE henne. Jag hade till och med vänner som blev förälskade i henne. Men. Jag tycker hon och den yoga hon representerar var och är ganska trist faktiskt. Utan tillit till sina elever att själva ta ansvar. Det handlade mycket om sätta gränser och ge mandat. Att hon till exempel "förbjöd" sina elever att stå på huvudet. Eftersom huvudstående bara var för mycket erfarna yoginis. Hon hade glömt hur det var att vara barn. Att våga leka. När jag kom till Mudita så var yogan en helt annan. Här var kylan utbytt mot värme och svårmodet var utbytt mot ett lekfullt allvar. Här var yogan inkluderande. Inte exkluderande. Alla borde få yoga på Mudita. Här blev jag förälskad. Men inte i min lärare, utan i yogan.

Jag tittar på mina barn och hur de leker och testar. Volter, huvudstående, handstående, bryggor. Inget är omöjligt. Allt är möjligt.

Jag bestämde mig att sluta vara så rädd och sluta tro att allt måste vara perfekt. Hand-och huvudstående blev symboler för det. Att se världen upp- och ner är ju underbart! Jag bestämde mig för att testa. Jag kunde det en gång i tiden. Jag älskade det som barn.

Min kropp mindes. Mina celler visste hur jag skulle göra. Och vet du. Det var inte farligt att inte göra det perfekt. Och nej. Man går inte av på mitten. Man bryter inte ben och armar.  Man får inte att få ett diskbråck. Inte om man leker och testar i en säker miljö. Be någon passa dig (det gjorde jag när jag lärde mig på nytt att gå upp i handstående, tack Patrik min starke vän!). Klättra baklänges upp med fötterna på en vägg! Ha till och med en vägg bakom dig (åh, detta är förbjudet i en perfekt yogavärld) som säkerhet. Om du vågar leka så få du uppleva mer! Jag lovar. Du kommer att må bättre än du gjort på länge. Du behöver inte stå i huvudstående 15 andetag för att det ska vara rätt och riktigt enligt regelboken. Det finns ingen regelbok. Bara ditt barnasinne.

Våga lek. Det kommer att göra dig gott.





4 kommentarer:

  1. Blir helt paff när jag läser detta. Du och jag började för samma yogalärare. Du slutade efter några gånger pga din graviditet. Den yogan hon har lärt ut, min yoga, har du aldrig utövat. Och då, för 14 år sen så såg den yogan vi gjorde då helt annorlunda ut mot den som jag gör idag. Då hade både du och jag problem bara med att sitta i korslagda ben, något huvudstående var det aldrig tal om!
    Att jag sedan berättat för dig att hon var restriktiv med huvudstående var pga att hon hade mött människor som hade stått på huvudet och skadat sig. Vår dotter har en gymnastikvän som provade någon slag "yoga" och nästan knäckte nacken när hon skulle stå på huvudet, så försiktighet är av allra största vikt om man är rädd om sig. Det slutade med en nackkrage och medicin och en svullen nacke.
    Att jämföra sig med små barnkroppar, när man har en mycket tyngre kropp än barn och inte är van vid träning mer än under något år, det är svårt att förstå.
    Jag gillar också att man kan leka och skoja, gymnastik är en sak. Ska du stå på huvudet i yogan, som jag började med efter 10 år lite smått men som jag nu gått ifrån, det kräver nog att du vet varför du behöver göra det? Vet du vad den positionen syftar till och om du faktiskt behöver den. Och då menar jag inte sinnet eller egot som kan spela en mängd spratt för oss alla. Bara för att någon är eeriös betyder inte det automatiskt tråkigt i min värld. Men du gick inte ens en halv termin för henne och ändå dömer du ut henne...
    Hoppas du visar mer yogisk respekt för dina andra yogalärare du mött!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Ja, yogan betyder ju olika saker för olika människor och mitt inlägg handlade om barnasinne och experimentlusta. Att vi har olika upplevelser och minnen av samma yogalärare kan ju inte vara fel - bara ett bevis på att sanningen aldrig tillhör en person.

      Radera
    2. Tja det är klart det skiljer sig åt. Du var där tre gånger för 14 år sedan och jag tränade där i 8 år, flera gånger i veckan. Men tappa inte bort min poäng som är respekten, för sig själv, för yogan och för läraren. Yamas och Niyamas - ett tips att börja läsa på om dem. Och uttala dig inte om en yoga du inte känner till någonting om.

      Radera