torsdag 4 september 2014

Uppförsbackar och nedförsflyt

Mitt liv är lite som en tur med min nya racer just nu. Ena stunden flyt och känslan av att smärtan är borta och jag är på G. Nästa morgon tungt och smärtfyllt. Nätterna är värst. I natt var det gräsligt. Uppför igen. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan och mellan glädje och depp. Jag avskyr att deppa. Hatar offerkoftan och maktlösheten.

Jag saknar min crossfit. Alltså galet mycket. Jag längtar efter tyngdlyftningen. Kanske ännu mer. Jag är livrädd för att gå upp i vikt av utebliven träning och jag vacklar på gränsen att ta till småätandet för att dämpa stressen jag känner inombords. Jag drömmer om att jag vaknar och väger över 100 kilo igen. Drömmer om känslan av att inte kunna knyta skorna utan att må illa, att inte kunna ta på strumporna stående, att inte orka springa eller hoppa. Samtidigt vet jag att jag (fast jag "inte tränar alls") tränar mer än jag någonsin gjort i mitt vuxna liv. Jag tränar rörlighet varje dag. Hållningsträning varje morgon. Yoga varje vecka. Jag är på gymet och gör så gott jag kan flera kvällar i veckan. Och i denna torsdag har jag cyklat två mil i motvind innan middagen. Faktum är att jag har cyklat 7 mil den här veckan. Bara sådär. Så jag borde kunna släppa den där ångesten och bara lugna ner mig lite. Läka. Och jag försöker. Andas. Lugna ner. Läka.

Men jag längtar ändå efter att lyfta tungt. Nära snabbt och djupt. Och tungt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar