söndag 25 januari 2015

Och det klickade.

Jag har börjat träna på lördagar tillsammans med min svärmor och min make. Vi kör inte CrossFit-pass utan Basic Fit. Det är ett 60 minuterspass med fokus på styrka, rörlighet och kondition. Effektiv, funktionell träning.  I går var passet uppbyggt kring rep (satan vad jobbigt det är med rep!), loops och kettlebells. Vi dog en smula, så tufft var det, men himla kul och som vanligt på Basic så osade kärleken och teamkänslan. Hur som helst. En bit in i passet hade jag hade en aha-upplevelse. Ett riktigt klick. Jag kommer snart tillbaka till det:

Jag har ju (innan min skada) tränat tyngdlyftning med stång ungefär 1,5 år nu. Dels i CrossFit:en men också ren tyngdlyftningsträning på C4 Kraftsportsällskap. Varje vecka, nött och nött med stången. Läst, pluggat och lyft, lyft och lyft. Tekniktränat. Styrketränat. Liksom Nina deltagit i workshops i styrkelyft. Mitt stora teknikproblem (bland många, många, många problem) har varit att jag drar i förväg med armarna när jag vänder upp min stång i Snatch och Clean. Riktig ful ovana. Jag vet inte ens att jag gör det förens jag ser det på film. Hur mycket jag än tränat och hur säker jag än har varit på teorin, har jag likt f-n dragit med armarna när jag väl lyft. Det här beror på massa saker. Att jag inte kunnat aktivera ben och rumpa tillräckligt, att jag varit för svag i bålen att jag helt enkelt teoritiserat för mycket. Tänkt sönder mina lyft.

Och så igår. BAM! Vi tränar intervaller med loops och rep. Mellan varje set så körde vi tre minuter kettlebell. Christina som var coach för passet är Queen of Kettlebell. Hennes instruktioner är klockrena. Hennes korrigeringar och hennes förmåga att visa, lyssna och instruera är grym. Jag liksom förstår. Fattar. Känner. Gör.

Så. Vi körde svingar, pressar, rodd och ryck från golv. Jag hör instruktionen om och om igen. Ta i från benen, spänn kroppen, sträck ut! Och då. Plötsligt så flyger min kettlebell från golvet upp på rak arm. Jag tog inte ens i. Det var som skjuten ur golvet. Min arm var inte inblandad. Den bara höll vikten. Styrde riktningen. Drog inte. Bara höll. Kettlebell:en fick fart från mina ben, genom min höft, genom min arm, upp över mitt huvud. Flera gånger funkade det, framförallt på höger arm inte lika bra på vänster men vem bryr sig? Det var en magisk känsla! Och det klickade. Jag förstod. Hur det ska kännas med stången. Från golvet upp på raka armar. Tack, tack, tack.

Så kan det bli. Bästa Christina. Inte bara är du den som vände och sprang bredvid mig - bar mig i mål -  den där varma augustikvällen för 1,5 år sedan när jag nästan gav upp. Dessutom verkar det som om du är den som äntligen fick mig att f ö r s t å och känna känslan av hur rotationen går genom kroppen ur i fingertopparna och BAM genom taket. Jag är dig evigt tacksam.






2 kommentarer: